Vi lovar att fortsätta prata om barnfattigdom
För den som har ett välbetalt jobb på Riksdagen eller SVT tycks det plötsligt lätt att raljera.
Gustav Fridolin, Språkrör (MP) Magnus Ehrencrona, Riksdagsledamot i Socialutskottet (MP)
”Fick ta av mina besparingar för att ha råd med rehab efter min operation. Hade därför inte råd att bekosta sonens klassresa så han kunde inte åka med. Fick be bekanta med äldre barn om att ärva kläder”. - Mail till Miljöpartiet från en mamma.
Efter det uppmärksammade inslaget om barnfattigdom i Uppdrag Granskning (16/1) har det uppstått en debatt om de fattiga i Sverige verkligen är fattiga nog.
Om de har det tillräckligt jävligt för att förtjäna sympati från oss andra, vi som har det bra.
Kan man vara fattig trots att man inte svälter, trots att man inte fryser eller trots att man har en mobiltelefon? Kan man vara fattig om man lever i ett välfärdsland som Sverige?
För den som själv aldrig upplevt skammen av att vara den enda i klassen som inte har råd att följa med på skolresan, eller för den som aldrig tvingats ljuga om att man varit på semester när man i själv verket varit hemma hela sommaren, är lätt att döma.
För den som har ett välbetalt jobb på Riksdagen eller Sveriges Television tycks det plötsligt lätt att raljera över föräldrar som varje månad sliter för att ställa mat på bordet eller köpa vinterkläder till barnen.
Klipp-klipp
Sanningen är att i välfärdslandet Sverige är föräldrarnas inkomst ofta avgörande för vilka chanser du får i skolan, för dina skolresultat, för risken att du blir mobbad och för din hälsa.
Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att bekämpa den extrema fattigdom som fortfarande råder i delar av vår värld står inte på något sätt i motsättning till att skapa ett drägligt liv för alla som bor i Sverige.
Klipp-klipp
| 
[ Miljöpartiet i Orsa ]
